|
På morgonen satte vi oss i bussen, på väg mot Auschwitz II. Innan vi kom fram åkte vi förbi Auschwitz I för att hämta upp vår guide vi hade haft igår. Sedan åkte vi vidare mot Judenrampe, platsen där så många stigit av tåget för att sedan gå sin död till mötes. På rälsen stod det en vagn från ett tåg. På Judenrampe läste Margareta - en av lärarna som var med - ur en bok för att sedan inleda en tyst minut.
Vi lade även blommor vid rälsen till minne av de som dog.
Detta är ett av de starkaste minnena från resan för många av oss, det var både mäktigt och obehagligt, men samtidigt väldigt fint. Sedan skulle vi vandra samma väg till lägret som judarna själva hade fått gjort innan rälsen drogs rätt in i lägret. Förut hade fångarna fått gå en lång väg, från Judenrampe till Auschwitz-Birkenau. Tillsist förstod Tyskarna att det skulle bli effektivare om de drog tågrälsen in till lägret och gjorde därmed Auschwitz II till ett dödsläger på rullande band.
Det blev en rätt lång omväg för oss att följa vägen judarna tvingats ta. Tillsist kunde vi skymta det stora lägret och fick syn på de första barackerna. Det var helt overkligt att kunna tänka sig hur dödsdömda människor hade kunnat gå här flera år före oss. När vi kom fram fick vi gå upp i ett torn som hade utsikt över hela lägret. Ingen av oss hade förväntat sig att det skulle vara så stort.
Uppe i tornet fanns det en högtalare som berättade om lägret.Det var en ganska nedstämd stämning i gruppen när vi började gå nerför tornet, ut i lägret. Vårt första stopp var en barack. Det var väldigt svårt att föreställa sig att någon hade fått ligga där och bara vänta på att få dö.
I lägren härjade tyfus och smuts, och det var inte så konstigt om man föreställde sig hur det hade sett ut där inne. Vi fick gå vidare mot en av "toaletterna" som fanns på lägret. Ett av de "bästa" jobben man kunde ha var att ta hand om de överfyllda toaletterna.
Vår guide berättade att fångarna fick speciella tider under dygnet de fick använda klosetterna, och om man inte kunde hålla sig straffades det med döden. Vår resa fortsatte längs tågrälsen som var draget genom hela lägret, ända bort till den plats där gaskamrarna legat.
Det var till ruinerna av gaskamrarna vi var på väg. Det var väldigt varmt där, men Jessica beskrev det som att hon alltid var kall inombords. Det var inte mycket kvar av gaskamrarna. Vi ställde oss vid en av dem och blickade ut över den stora högen tegelsten där så många fångar hade fått klä av sig, hade fått ta av sig det sista spåret av mänsklighet.
Man kunde se trappan som gick ner till omklädningsrummet. Vi fortsatte gå längs en stig på väg mot en av duscharna där fångarna fick tvätta av sig.
I samma byggnad hade tyskarna även byggt maskiner som skulle rena judarnas kläder från "judenheten". Till sist kom vi in i ett rum där man plockat ihop alla foton från judarnas ägodelar man hittat och hängt upp dem på en vägg. Det var flera väggar fyllda med fotografier på små barn, familjer, gifta par, porträtt, släkter, vänner... Det var obehagligt att se på korten och fråga sig själv vilka de människorna var.
Om de hade varit judar, levde de då fortfarande, eller hade även de blivit dödade? Undra hur ägaren av fotots nära och kära kände sig? Det var väldigt många judar i rummet som studerade korten. Tänk om det var någon av deras släktingar som hängde på väggarna. Vad betydde det då för dem att gå genom samma dödsläger som sin dödsdömda släkt?Vi fortsatte ut och fick se en del av "Canada", den delen av lägret som hade de bästa jobben. Fångarna så gott som drömde att få arbeta där. Kvinnorna i Canada fick ta hand om och ordna fångarnas ägodelar. Det som var kvar av Canada var bara husgrunder och en monter fylld med metallföremål som klarat sig när tyskarna brände upp Canada.
Vårt sista stopp i lägret var i en barack där barn hade målat på väggarna. Det gjorde ont att tänka på hur något litet barn hade målat väggen, något litet barn som kanske inte skulle leva så länge till.
Man kände sig tom när man började dra sig bortåt mot bussen igen. Det var för mycket fakta på en gång, för svårt att förstå, för overkligt att vi faktiskt befunnit oss på samma ställe som de stackars fångarna.
Efter Auschwitz II satte vi oss i bussen och nästan alla var törstiga eftersom det varit så varmt ute. Vi var på väg mot en restaurang där vi skulle äta. Där serverades spaghetti och köttfärssås, men en del av oss hade svårt att äta efter det gripande besöket i dödslägret. Gustav däremot fick som vanligt halva Götes portion. När vi ätit färdigt gick ett par av oss till en närliggande kiosk som Henrik visade oss till och köpte glass. När vi satte oss i bussen igen var det lite kö ut ur staden innan vi kom ut på en nybyggd motorväg. Några av oss somnade på vägen mot Wroclaw, där vi skulle övernatta.Efter ett tag hade vi kommit fram till Wroclaw och gått in i hotellet. Det strulade lite med rummen, men det löste sig till slut. När vi skulle äta mådde Jessica inte så bra, så hon fick gå upp på rummet så länge. Efter kvällsmaten skulle vi gå ut en sväng i Wroclaw och bli guidade.
Sedan fick vi en halvtimmes fri tid och fick gå runt och utforska Wroclaw på egen hand, vilket var väldigt uppskattat. När en halvtimme hade gått fick vi gå tillbaka till hotellet igen.
Sidansvarig: Agne KarlssonDatum: 2010-01-11
|
